Många känner på morgonen: jag är inte god nog. Jag är faktiskt inte värd Guds kärlek eller någon annans heller för den delen. Jag måste få till något bättre än det här och nu idag. Det ska kännas bättre än så här. Nu ska jag tänka positivt: vad behöver jag göra för att livet ska bli bättre idag? Känner ni igen det?
Så annorlunda då livet med Kristus, han som är kärlek. Inte en lära om kärlek utan själva kärleken.
När vi vet att Han är med oss såsom kärlek, har vi con-fide i vårt liv, alltså att Han talar med oss på vänners basis, blir det en helt annan sak med livet, med livskänslan. Vi behöver inte arrangera något för att det ska duga. Det är en fantastisk känsla. Tänk: inte behöva ändra något för att Han ska älska oss !! Wow. Han tar mig som jag är, Han är min vän direkt i mina omständigheter. Han följer med mig från det jag vaknar tills jag somnar, handling efter handling, fas efter fas, omständighet efter omständighet. Jag kan låta Honom fixa allt det goda, för Han vill.
Det betyder att vi inte behöver skärpa oss, koncentrera oss på goda handlingar, goda val, gå upp tidigt för träning av något, sätta upp en lång morgonliturgi eller utföra en rad andliga övningar vid olika tidpunkter — om vi inte vill förstås och njuter av Kristi glädje när vi gör det ! Men det handlar inte om att göra oss värdiga — Han har älskat oss redan, vi är hans älskade barn, vi är Guds barn genom Hans val av oss. Det är underbart.
Vi kommer alltså bort från iden om att vi ska vara missnöjda med oss själva och sedan tvinga oss till handlingar som ska göra oss lite mer acceptabla i Hans ögon. Inte så. Vi behöver inte som pastor Cho i Korean, be en gammaltestamentlig bön i tre timmar för att ta emot Helig Ande. Kristus vill vara med oss redan som vi är, ge oss Anden redan som vi vaknar, hur vi än då känner oss.
Då blir den enda bön han gav oss väldigt naturlig och saklig: Fader — du är vår ! Javisst. Vår Fader. Som är i himlen — och här hos mig nu. Heligt och gott är förvisso Ditt Namn, vare sig jag upprepar det eller säger det bara ibland. Din vilja sker, javisst gör den, det är att Du älskar mig nu, som jag är, och Du är min bäste Vän hela dagen. Du förlåter redan alla felsteg som kanske sker fast jag inte vill det, du ser till att jag förlåter andra hela tiden. Du ger mig det jag behöver idag, utan ansträngning. Du är min vän och leder mig inte i frestelser — det gör jag själv så bra tyvärr — och Du befriar mig sannerligen dagligen från allt ont, särskilt det onda jag lägger till genom att ställa en rad villkor för mig själv att njuta av Din samvaro.
Kristusfokus blir därmed något Han gör. Och hela skapelsen är tänkt av Honom som det han fokuserar på med kärlek och oändlig medkänsla. Allt han låter ske tas upp i Hans medvetande om Sig själv, vilket är hans födsel i Sonen och i oss. Frågan är bara om vi tar emot detta fokus och låter Sonen födas. Det är inte ett själviskt fokus — vi vet hur det går med det, ständigt flackande blick och sökande i alla vinklar och vrår efter något nytt i världen att göra eller tänka. Nej fokus ligger hela tiden, som Första Johannesbrevet påpekar, på oss genom att Gud är ljus och fokuserar in oss. Det lyser på oss om vi bara vill ta emot det. Ja Gud tycks inte ha tid för vare sig Guds rike eller Guds makt, han bryr sig bara om vad som händer i oss, vare och en av oss. Han han glömt allt för vad Han kan göra i mig idag !
Detta blir bönen till Vännen, inte till en dömande avlägsen Gud, som kräver ansträngande arrangemang från min sida.
*
Jesuiterna på 1600-talet trixade en hel del med minimum av godhet i våra dagliga handlingar. Sådant trixande håller många präster och kristna på med än idag. Pascal kritiserar dessa beteenden hårt och ber oss vara mer uppriktiga: vi behöver Guds nåd precis hela tiden, vi kan aldrig “minnas” vad som är Gud eller helighet i våra liv. Vi behöver nytt liv hela tiden från Livgivaren.
Samtidigt är det ärligt att medge: jag älskar inte just någon, jag klarar helt enkelt inte av det. Det är för stort att älska alla människor. De flesta jag möter gillar jag inte. Det är sanningen. När man sitter ensam i en stuga i skogen i allsköns frid är det lätt att inbilla sig att man älskar alla eller kan älska alla.
Men så fort vi är i stan och handlar märker vi att vi inte alls gillar folk. Vissa dagar är det riktigt illa. De flesta vekar otrevliga, ser obehagliga ut och beter sig om inte osmakligt så i alla fall rätt trivialt. En och annan kvinna kan min lust falla på men det är inte kärlek, det är lusta. Så i ärlighetens namn: jag behöver Jesus Kristus för han älskar alla i mitt ställe. Hans kärlek substituerar min kärlek, hans offer substituerar mitt offer. Han räddar mig. Livet blir gott när Han lever mig.
Vi kan visserligen vara goda i yttre handlingar. Om man har en läggning av servilitetet, som jag har, är det lätt att bära saker åt andra, laga mat och diska åt andra, erbjuda husrum åt andra, vara nyttig åt andra. Kanske många tror att detta är kärlek till nästan. Det är det inte, endast en servil läggning. De som har svårt att tjäna andra tror att det är av kärlek kanske. Fel. Det är både lätt och praktiskt att hjälpa andra och vara munter när man gör det. Vi har då fått gåvan av Gud att vara andra till hjälp. Men kärlek till alla kan endast den store Älskaren ge och tack för det Herre !
När Kristus lever oss får vi ständigt säga till Honom: Tack Herre att du så besynnerligt har valt att leva i mig och älska mig, liksom Du älskar alla andra. Det gör mitt liv lättare och ibland helt ljuvligt att leva. Jag förstår mycket väl att jag borde vara mer kärleksfull. Men jag kan inte och du gör det istället för mig, kanske så att andra märker det men inte jag själv. Skyll dig själv att du valt mig till din vän i tron och i nåden, men Du gör allt i gudomlig vishet som jag inte förstår. Lovad vare Du och förnya Du min ande varje timme ! Av sig själv sjunker den till marken som en döende fågel.
*
Kristus är allting orsak och Han återför allt som stammar ifrån denna orsak till sig själv, inte genom någon egen rörelse utan enbart i kraft av sin skönhet. Liksom luften tycks vara förvandlad till ljus och järnet smält till eld och syns vara helt och hållet ljus eller eld, under det att deras substanser likväl förblir intakta, så måste den som har Kristus i fokus inse att efter denna världens slut hela naturen, både den materiella och icke-materiella, ska synas bli ingenting annat än Kristus. Så ska också Gud som i sig själv är ofattbar, innefattas i det skapade och själva skapelsen ska genom detta förvandlas till Gud. Det är Kristusfokus.
Gud ensam kommer att framträda, ja gör det redan, i människan när vi överskrider genom ny identifikation våra gränser. Inte så att denna natur ska förstöras utan så att enbart Kristus framträder i den. Det är detta som är att gå utöver naturen och låta naturen försvinna, liksom luften, när den fylls av solens ljus, inte själv syns eftersom ljuset ensamt härskar och är det verkliga.
Kristusfokus är att vara klar i detta att vi blir det vi inte förstår, därför att begripandet av tingen är i sanning detsamma som tingen själva. Det är det Jesus menar när han säger att tron gör oss friska.