71.

När jag var barn fanns en man i grannskapet som var mycket fridfull och om honom sa man “Han tror att han är Jesus”. Föga förstod jag att detta var det lyckligaste sättet att leva: att vara Jesus, eller låta Jesus vara mig. Det sker enklast med bön, kontinuerlig bön.

Det finns inget problem med denna insikt, eftersom den vanliga invändningen “man kan inte låtsas vara Jesus” faller på att det är Jesus som lever, inte jag. Vi lämnar över till den Kristus som inget hellre vill än leva oss. Detta är förstås inte kristen religion utan Kristus som vårt liv. En del kristna lever detta liv, många inte alls.

Den ryske pilgrimen kommer nära detta enkla liv där du låter Kristus vara närvarande utan att du tänker mer än hans namn i den korta Jesus-bönen. Det är inte lätt att säga om detta är vad andligt intresserade menar idag när de talar om “mantra”. Det är ju nämligen personen Jesus som lever oss, inte ett ord — utan Livets Ord som Han är i sin egen natur. Läser man den ryska berättelsen i sin helhet får man intrycket att Kristus verkligen lever bedjaren när han promenerar, sitter still, äter, är bland folk, umgås, vilar om natten.

Som skolpojke läste jag “Här har du ditt liv!” På uppmaning av min lärare. Jag så inte en lycklig huvudfigur och inte någon insikt om att det var hans liv som skildrades. Men när Kristus fick börja leva mitt liv går det verkligen att säga till sig själv: HÄR har du ditt liv! Vi får det lyckligaste liv som är möjligt för oss.

70.

 

När jag som ung gymnasist gick in i Skultorps kyrka en söndag förmiddag för att ta skydd mot regnet som öste ner, fick jag en stark upplevelse av att Gud var ett enda med mig. Gudstjänst pågick och prästen började predika efter en stund. Jag kände hela tiden att allt handlade om min enhet med Gud, att allt jag var och gjorde skedde i Gud. Det fanns ingen separation. Jag gick ut ur kyrkan innan gudstjänsten var över för att i lugn och ro begrunda min upplevelse. Det kändes mycket märkligt.

Jag såg att jag var i förening med Honom hela tiden. Men detta stämde inte med mitt liv i övrigt som gick ut på att skapa upplevelser med vilja och den talang jag hade — inom musik, inom filosofi, inom religion. Jag försökte under många år efter detta få fram något jag redan haft, men inte ville erkänna. Universitetsstudier och egna studier följde. Jag började med zenmeditation och gjorde yoga, läste mystikerna och praktiserade en rad bönemetoder. Jag såg att detta egentligen höll mig ur detta enhets-medvetande, att det var mitt eget viljande och resonerande. År efter år gjorde jag detta trots att det skilde mig från Gud. Debatterna i mitt huvud, de poetiska och sentimentala känslorna som skulle uttryckas, låtarna som skulle skrivas och sjungas och mina egna religiösa och filosofiska problematiseringar av alla livsfrågor: “ja men”, och “tänk om” och “detta betyder alltså” etc. I katolska kyrkan fann jag en arena för mina sökande projekt och en stadig ram för hanteringen av relationen till Gud. Men jag undvek enheten med Honom. Först när mina barn var i tonåren började Gud  lära mig att stänga det där utanför, slappna av lite, så jag kunde höra sanningen.

Sedan slutligen, efter mycket praxis och efter mycket resignerande a la Juan Falconi för att komma in i Guds och min vila, överbryggades klyftan. Jag behövde ingenting göra. Guds vilja sker i vilket fall alltid. Gud kan inte förneka sig. Psalm 46:10. “Var stilla och vet att jag är Gud.”

Jag visste att Han är i mig och att Han är mig. Så är det i Guds matematik.

Jesus uttryckte det på bästa sättet: “Jag och Fadern är EN”. Men ordet som ska betonas här  är “EN”. Om du fortfarande ber Gud att göra något för dig, har du fortfarande “jag och Han”. Om du fortfarande behöver be särskilda böner och anstränga dig, har du fortfarande “jag gör och Han lyssnar”. När du ser ditt sanna jag i Kristus, kommer du att se det finns inget att be om. För allt är bra med dig. Allt du behöver ha, och allt du kommer att behöva får du. Gud kan inte förneka sig själv.

69.

 

I en artikel av Michael Daniel finner vi en synpunkt som behövs för livet i Kristus. Han skriver:

“Du ska aldrig nöja sig med något som inte är Guds bästa för dig” sa en bekant, psykolog till vardags.

Är inte allt Guds bästa för oss? All erfarenhet? Även när vi störtar ner i djupet av förtvivlan och när smärtan är så stor att vi tror att Gud dödar oss eller har helt övergett oss — är inte dessa omständigheter Guds rengöring av oss? Så att Han kan bränna ut allt som är av det envisa köttet? Så att vi kan finna Honom i oss.

Jag försöker inte argumentera. Inte alls. Jag har bara sett alltför många exempel på hur utblottade och självfördömande människor blir när ivriga pastorer, predikanter och psykologer berättar för dem att Gud vill att de ska vara glada och friska och rika och inte ha något bekymmer i världen.

Dessa dyrbara Guds barn gör ofta allt som de s.k. “andligt medvetna” rekommenderar dem att göra. Men fortfarande deras liv är ett litet helvete. Hälsan under all kritik, de är utan arbete, utan pengar, deras make eller maka är otrogen med andra osv. De gör sitt bästa för att gå den andliga linje som deras coach eller prästen pratar om. Men de är fortfarande i daglig och nattlig vånda. Det går år sömnpiller.

Slutresultatet är ett berg av skuld och fördömelse. Måttet är rågat och de är helt fast i den bedrägliga insikten att Gud inte gillar dem särskilt mycket. Det tycks helt uppenbart. De har gjort sitt allra bästa och allt är fortfarande lika illa, ja värre än tidigare. Deras bästa version av sig själva är inte tillräckligt bra inför Gud. På ett sätt har de också rätt. Hur kan sköra, svaga, begränsade människor någonsin göra något för att imponera Gud? Eller på församlingen?

Frank Friedmann i Baton Rouge brukar säga att Jesus ger oss fem välsignelser: frid, glädje, vila, liv i överflöd och frihet i Hans sanning. Det tråkiga är att i stället för denna frid och glädje som kommer från Kristus, friheten i att veta att “Förutan Mig kan du ingenting göra”, får vi hopplöshet som resultat av alla andliga ansträngningar, alla psykologiska knep. Erfarenheten säger dem att Gud har gett upp. De kan lika gärna ge upp också. Detta tänkesätt är ett resultat av pastorernas och psykologernas söta grädde och sockerbelagda predikningar. De kognitiva psykologiska lösningarna är helt enkelt meningslösa fantasier i människans jordiska och mentala “positiva tänkande”.

Det som händer med människor som verkligen söker Gud är att de befinner sig i ett nästan konstant tillstånd av förtvivlan. Det är inte depression. Det går mycket djupare än så och de som upplever det kan inte sätta fingret på varför det händer eller förklara det och när de försöker, de flesta människor tror att de är galna. Detta är vad Johannes av Korset kallar “själens dunkla natt” och denna natt är verklig och skrämmande. Det är Guds stora sanering inom hans utvalda barn. Ur denna sanering kommer enhet och vila.

Många talar om Guds eld som om det är en födelsedagsfest i parken eller som om det är regelbundna besök på Hillsong. Men i verkligheten bränner Guds eld bokstavligen skiten ur dig och är i regel den mest otroligt smärtsamma upplevelse någon kan föreställa sig.

Det är en farlig och bedräglig verksamhet att i kyrkan måla en ljus och enkel bild av resan i Kristus. Kristusfokus är inte myspys i söndagsgudstjänsen och i bönegruppen. Det är inte ett psykologiskt utvecklingsprojekt. Två av de största exemplen på Guds väg är Job och Jesus själv. Varför skulle en perfekt människa, Guds Son, inte förskonas från lidande samtidigt som ska vi bör räkna med att slippa? Jesus säger att fokus på Honom är enkelt, hans börda är lätt, men han säger att det aldrig är utan lidande.

Att låta Kristus leva oss och att verkligen känna Honom, är just samma smala väg. Vad är Guds bästa för oss? Är det inte vad som sker i varje ögonblick?

68.

En god vän som lever i Kristus erkände att han inte läser böcker längre. Det beror på att han glömmer Kristus under läsningen och identifierar sig “eljest” som han uttrycker det.

Detta belyser något intressant. Vi glömmer Herren så snart vi är helt “inne i” något vi gör. Men jag ser inte detta som ett problem förrän vi glömmer att återknyta till Kristus i mig och som mig. Livet i en mänsklig kropp i tid och rum får oss ofta att glömma Kristus, även om vi lärt känna Honom.

En gång gick jag till bikt med just synden att glömma att Kristus lever mig, men prästen viftade bort det hela. Gud finns överallt och ständigt menade han. Jag log stort när jag såg hur han inte alls förstod problematiken. För honom blev det genast teologi.

Då är min vän som inte läser längre mer insatt i Kristuslivet och jag respekterar hans icke-läsande. Men själv frågar jag mig alltid vid läsning: vem läser? Genom att då och då fråga detta visar Kristus sig genast som Läsaren. Om Han är Livet så är han också Göraren av det som sker i livet. När folk förr sa: “Om Gud så vill så ses vi i morgon !”
vill jag gärna tänka mig att meningen var: “Eftersom Gud är Göraren som gör allt jag gör, så ses vi om Han vill i morgon!”

Eller med ett annat uttryckssätt: även om vi känner av vår stress och svaghet i vår egen mänskliga form av liv, vet vi fortfarande att Kristus är i oss och att en kung är mitt ibland oss. För kungen har kommit, han som har all makt, och han har kommit för att ta tömmarna — i vart och ett av våra liv !

67.

Att låta sig bebos av Yeshua är en underbar gåva från Givaren av närhet och tillvaro. Som Gertrud av Helfta säger: “Om redan här en sådan tröst ges av Honom, hur skall det inte vara när Han för gott har tagit oss till Sig?”

Men jag hör ibland en sorts antropologiska resonemang som säger att detta inte är möjligt. “Anden vill men kroppen följer inte med.” “Om jag hade tron, skulle jag kunna…men…” och andra uppdelningar. Det är lite som ett höghus med lägenheter. I en bor viljan, i en annan anden, i en tredje kroppen, i en fjärde en hög starka begär.

Detta är en metaforisk “spatialitet” som Douglas Campbell säger. Det fungerar inte så i verkliga livet. Kristus tar hela huset i anspråk och flyttar in. Det känns konstigt först? Är det inte för smutsigt här? Kan Du trivas bland dessa laster?

Ändå sker det och visst blygs själen i början. Det är på något sätt inte rätt att Värden kommer och bor i en. Men detta är ljuvligheten i att “vara i Kristus” som Paulus ofta talar om. Och de spatiala metaforerna blir nu En enda rymd för oss alla, i vilken vi handlar och har vår tillvaro i Hans varande.

66.

Johannes av Korset vill helst slippa att säga något om hur Gud andas i honom. Den strof i sin dikt Levande kärlekslåga han inte vill kommentera är denna:

Och när du andas ljuvt i mig
en andning full av välsignelse och härlighet
du väcker i mig kärlek på utsökt sätt

i original

y en tu aspirar sabroso,
de bien y gloria lleno
¿cuán delicadamente me enamoras!

Glädjen är stor när det sker inom oss, men att tala om det, beskriva det — vi är helt ur stånd att göra det. Och Johannes säger: “…om jag ändå skulle försöka skulle det ge intrck av att vara en verklig beskrivning.”

En verklig beskrivning går alltså inte att ge. Men vi kan uppmuntra varandra till denna kännedom i oss själva av det gudomliga och börja andas i Kristus, ja låta Honom andas genom oss.

65.

Många känner på morgonen: jag är inte god nog. Jag är faktiskt inte värd Guds kärlek eller någon annans heller för den delen. Jag måste få till något bättre än det här och nu idag. Det ska kännas bättre än så här. Nu ska jag tänka positivt: vad behöver jag göra för att livet ska bli bättre idag? Känner ni igen det?

Så annorlunda då livet med Kristus, han som är kärlek. Inte en lära om kärlek utan själva kärleken.

När vi vet att Han är med oss såsom kärlek, har vi con-fide i vårt liv, alltså att Han talar med oss på vänners basis, blir det en helt annan sak med livet, med livskänslan. Vi behöver inte arrangera något för att det ska duga. Det är en fantastisk känsla. Tänk: inte behöva ändra något för att Han ska älska oss !! Wow. Han tar mig som jag är, Han är min vän direkt i mina omständigheter. Han följer med mig från det jag vaknar tills jag somnar, handling efter handling, fas efter fas, omständighet efter omständighet. Jag kan låta Honom fixa allt det goda, för Han vill.

Det betyder att vi inte behöver skärpa oss, koncentrera oss på goda handlingar, goda val, gå upp tidigt för träning av något, sätta upp en lång morgonliturgi eller utföra en rad andliga övningar vid olika tidpunkter — om vi inte vill förstås och njuter av Kristi glädje när vi gör det ! Men det handlar inte om att göra oss värdiga — Han har älskat oss redan, vi är hans älskade barn, vi är Guds barn genom Hans val av oss. Det är underbart.

Vi kommer alltså bort från iden om att vi ska vara missnöjda med oss själva och sedan tvinga oss till handlingar som ska göra oss lite mer acceptabla i Hans ögon. Inte så. Vi behöver inte som pastor Cho i Korean, be en gammaltestamentlig bön i tre timmar för att ta emot Helig Ande. Kristus vill vara med oss redan som vi är, ge oss Anden redan som vi vaknar, hur vi än då känner oss.
Då blir den enda bön han gav oss väldigt naturlig och saklig: Fader — du är vår ! Javisst. Vår Fader. Som är i himlen — och här hos mig nu. Heligt och gott är förvisso Ditt Namn, vare sig jag upprepar det eller säger det bara ibland. Din vilja sker, javisst gör den, det är att Du älskar mig nu, som jag är, och Du är min bäste Vän hela dagen. Du förlåter redan alla felsteg som kanske sker fast jag inte vill det, du ser till att jag förlåter andra hela tiden. Du ger mig det jag behöver idag, utan ansträngning. Du är min vän och leder mig inte i frestelser — det gör jag själv så bra tyvärr — och Du befriar mig sannerligen dagligen från allt ont, särskilt det onda jag lägger till genom att ställa en rad villkor för mig själv att njuta av Din samvaro.

Kristusfokus blir därmed något Han gör. Och hela skapelsen är tänkt av Honom som det han fokuserar på med kärlek och oändlig medkänsla. Allt han låter ske tas upp i Hans medvetande om Sig själv, vilket är hans födsel i Sonen och i oss. Frågan är bara om vi tar emot detta fokus och låter Sonen födas. Det är inte ett själviskt fokus — vi vet hur det går med det, ständigt flackande blick och sökande i alla vinklar och vrår efter något nytt i världen att göra eller tänka. Nej fokus ligger hela tiden, som Första Johannesbrevet påpekar, på oss genom att Gud är ljus och fokuserar in oss. Det lyser på oss om vi bara vill ta emot det. Ja Gud tycks inte ha tid för vare sig Guds rike eller Guds makt, han bryr sig bara om vad som händer i oss, vare och en av oss. Han han glömt allt för vad Han kan göra i mig idag !

Detta blir bönen till Vännen, inte till en dömande avlägsen Gud, som kräver ansträngande arrangemang från min sida.
*

Jesuiterna på 1600-talet trixade en hel del med minimum av godhet i våra dagliga handlingar. Sådant trixande håller många präster och kristna på med än idag. Pascal kritiserar dessa beteenden hårt och ber oss vara mer uppriktiga: vi behöver Guds nåd precis hela tiden, vi kan aldrig “minnas” vad som är Gud eller helighet i våra liv. Vi behöver nytt liv hela tiden från Livgivaren.

Samtidigt är det ärligt att medge: jag älskar inte just någon, jag klarar helt enkelt inte av det. Det är för stort att älska alla människor. De flesta jag möter gillar jag inte. Det är sanningen. När man sitter ensam i en stuga i skogen i allsköns frid är det lätt att inbilla sig att man älskar alla eller kan älska alla.

Men så fort vi är i stan och handlar märker vi att vi inte alls gillar folk. Vissa dagar är det riktigt illa. De flesta vekar otrevliga, ser obehagliga ut och beter sig om inte osmakligt så i alla fall rätt trivialt. En och annan kvinna kan min lust falla på men det är inte kärlek, det är lusta. Så i ärlighetens namn: jag behöver Jesus Kristus för han älskar alla i mitt ställe. Hans kärlek substituerar min kärlek, hans offer substituerar mitt offer. Han räddar mig.  Livet blir gott när Han lever mig.

Vi kan visserligen vara goda i yttre handlingar. Om man har en läggning av servilitetet, som jag har, är det lätt att bära saker åt andra, laga mat och diska åt andra, erbjuda husrum åt andra, vara nyttig åt andra. Kanske många tror att detta är kärlek till nästan. Det är det inte, endast en servil läggning. De som har svårt att tjäna andra tror att det är av kärlek kanske. Fel. Det är både lätt och praktiskt att hjälpa andra och vara munter när man gör det. Vi har då fått gåvan av Gud att vara andra till hjälp. Men kärlek till alla kan endast den store Älskaren ge och tack för det Herre !

När Kristus lever oss får vi ständigt säga till Honom: Tack Herre att du så besynnerligt har valt att leva i mig och älska mig, liksom Du älskar alla andra. Det gör mitt liv lättare och ibland helt ljuvligt att leva. Jag förstår mycket väl att jag borde vara mer kärleksfull. Men jag kan inte och du gör det istället för mig, kanske så att andra märker det men inte jag själv. Skyll dig själv att du valt mig till din vän i tron och i nåden, men Du gör allt i gudomlig vishet som jag inte förstår. Lovad vare Du och förnya Du min ande varje timme ! Av sig själv sjunker den till marken som en döende fågel.

*
Kristus är allting orsak och Han återför allt som stammar ifrån denna orsak till sig själv, inte genom någon egen rörelse utan enbart i kraft av sin skönhet. Liksom luften tycks vara förvandlad till ljus och järnet smält till eld och syns vara helt och hållet ljus eller eld, under det att deras substanser likväl förblir intakta, så måste den som har Kristus i fokus inse att efter denna världens slut hela naturen, både den materiella och icke-materiella, ska synas bli ingenting annat än Kristus. Så ska också Gud som i sig själv är ofattbar, innefattas i det skapade och själva skapelsen ska genom detta förvandlas till Gud. Det är Kristusfokus.

Gud ensam kommer att framträda, ja gör det redan, i människan när vi överskrider genom ny identifikation våra gränser. Inte så att denna natur ska förstöras utan så att enbart Kristus framträder i den. Det är detta som är att gå utöver naturen och låta naturen försvinna, liksom luften, när den fylls av solens ljus, inte själv syns eftersom ljuset ensamt härskar och är det verkliga.

Kristusfokus är att vara klar i detta att vi blir det vi inte förstår, därför att begripandet av tingen är i sanning detsamma som tingen själva. Det är det Jesus menar när han säger att tron gör oss friska.

64.

Gör om och gör rätt ! Ett uttalande min yngste son ofta gör. Jag håller med. Livet är i hög grad att göra om och göra rätt. När Adam och Eva separerar sig i sina begär från Gud gör de fel. Men detta fel lär oss att göra rätt. Så det onda blir den tumregel vi alltid kan använda. Vi gör rätt när vi låter Gud vara med.

På samma sätt ser vi hur kärlek i Gud är att göra om och göra rätt. Inte för oss själva utan för andra. Det går bara om vi älskar oss själva. Det gör vi inte om vi gör fel. Men när Jesus älskar oss, och vi ser det och tror det, då kan vi älska oss själva och då — kan vi älska alla andra. Att älska andra är vad Gud är. Gud har inte kärlek, Gud är denna kärlek.

Vi kan, som Norman Grubbs säger, se oss som plåtburkar. Vi är ingenting i oss själva men allt i Jesus. Det är helt ok att vara en plåtburk om bara innehållet är Jesus så som Han lever i mig nu och här och i alla omständigheter.

Samtidigt är det förstås så att alla egna innehåll i plåtburken är helt onödiga, de blir bara till hinder. Alla religiösa innehåll är t ex skadliga när det inte är ren Kristus som lever oss. De flesta vi möter har egna innehåll av alla slag, sådant de tycker är kulturellt och social gångbart och en del som inte är så gångbart och därför lite hemligt. Men allt detta är fåfängliga saker. När Kristus får leva oss försvinner det som oväsentligt nonsens.

Våra personer, det som vi verkligen är, utgör denna plåtburk och när Jesus får vara den aktiva partnern i detta vårt liv, blir våra personer perfekta mitt i all svaghet och synd. Faller vi så säger vi till Jesus: Nu föll jag och du hann inte hålla uppe mig ! Nästa gång går det bättre får vi hoppas. Jag var nog lite för kvick för dig där.

Istället för att bry sig om våra fall ner i synd kan vi bry oss om Jesus som plåtburkens innehåll vid alla tidpunkter. Vi ska få ett överflöd av liv säger Jesus i Joh. 10:10 och det märker vi först när vi slutar bry oss om våra egna svagheter och ser till Hans styrka, frid och tålamod med allt som händer.

63.

Kristendomen har ett ABC där A är att vi älskar Jesus Kristus, vill vara Guds tjänare och försöker leva ett kristet liv. B är att Han själv flyttar in i oss och lever våra omständigheter. Då finns det inget religiöst själv kvar. C är den parousia, den härlighet som slutligen väntar oss när vi övergett hyrbilen kroppen. Men alla tre är till sist ett och samma Guds liv.

Att leva som Kristus är ojämförligt gott skrev jag i ett annat inlägg. Redan i livsstadiet A vet vi detta men vi har Gud på avstånd, ett kärleksfullt avstånd ibland, ett undrande avstånd ibland. I stadiet B är detta tvivel borta, Kristus är oss i alla omständigheter, även i de vi förrr avskydde och tog avstånd från. Nu är han oss i varje del och det äär ojämförligt.

Stadiet B är lite tricksigt eftersom jag för mitt liv inte kan begripa att Jesus vill välja den här typen att leva som. “Ditt val !” sa jag och menade att det inte var ett särskilt bra val. Personen bredvid mig i bussen eller på tåget eller på gatan är ett bättre val. Stadigare, godare personer säkerligen. Varför välja mig till tron och till det eviga livet här och nu? Hur är det med omdömet Gud?

Det är det jag menar med “tricksigt” eftersom vi inte riktigt kan acceptera att Han flyttar in i oss och tar det här livet på sig. Och vi kommer att ha stunder då vi flyr undan detta och vill ha tillbaka separationen från Gud, vi vill tillbaka till Egyptens grytor, så att säga. Det förefaller så otroligt att denna person, denna kropp och dessa omständigheter kan väljas ut av Herren Jesus att leva med. Immanuel i all ära — men jag med min dåliga karaktär?

Men det är så Han gör. Han tar de som han finner för gott och placerar sig där. Han tar förmodligen alla men många märker det aldrig. Och då är det svårt att njuta av Honom, känna den där obegripligt varma och översinnligt goda närvaron. De här föraningarna om Parousian. Leva med Herren är en märklig glädje. Inte alls självklar.

De flesta av oss vill ju inte att Gud ska delta i alla de småsinniga och egenupptagna tankar och begär som vi dagligen har. Men det är Hans kärlek — han vill se allt i oss. Vi kan ingenting dölja och Han vill vara med hela vägen, både i våra ynkliga klaganden och i våra mer modiga tillstånd. Hans närvaro vill inte döma, endast älska och vara med, verkligen VARA. När vi ingenting vill dölja kan Han vara med oss hela tiden.

Å andra sidan kan vi lätt falla in i en trend där det gudomliga är rent och gott och högt och inte alls kan ha att göra med vårt tomma och begärsfyllda liv. Men det är en fälla. Jesus lever oss i alla våra omständigheter, vare sig vi ser på dem som tillfälliga, fåfänga, småttiga och ofullkomliga på alla sätt. Han väntar inte tills vi är rena och gudomliga via insikt eller erfarenhet eller kunskap. Han delar livet med oss i smått som i stort. Ja Han är det största som finns. Men just därför är han med oss i det lilla och begränsade, just det som upptar oss i livet. Han Parousia som slutligen kommer bygger på att Han är med här i våra futtigheter och daliga obekvämligheter.

Det är så Hans förtroende ser ut. I allt som sker med oss, är Han med oss i vått som i torrt. Det är ett sorts äktenskap, men observera: det är Han som väljer oss. Även om vi läst Bibeln och bett böner i kyrkan, är det Han som väljer att vara oss och leva oss. Vilket val ! Jo. Det är märkligt att göra ett sådant val, jag vet.

62.

Vi är alltid spelare, vi människor. Vi vill sätta våra pengar på vad som verkar komma närmast en “Certifierad”-skylt eller liknar en win-win-situation. Livet i Kristus är inte ett jämnt flöde från säkerhet till visshet, ungefär som det planerade kyrkoåret. Det blir i så fall stagnation i människans personlighet, för livet vi fått i gåva är en oändlig serie av hopp, val av tro i handling. Ner till minsta och mest triviala dagliga åtgärder, från morgon till kväll är allting en serie inre val av tro i handling och frihet i handling.

Men dessa ständiga val i handling ger oss personlig erfarenhet. Alla möbler i ett välmöblerat rum kan ser trevliga ut. De är tillgängliga och ser säkra ut att sitta på eller ligga i eller ställa saker på. De är dock meningslösa för os om vi inte använnder dem. Och förstå då vet vi vad de duger till, om de håller, om de ärr sköna och ändamålsenliga. Det innebär inre val och yttre handlingar och därmed erfarenhet. Så är också livet i Kristus. Utifrån ser det ut på ett visst sätt, inifrån är det helt annolunda. Som katolik vet jag också hur olika en katedral kan upplevas utifrån och inifrån.

Likadant med att äta mat. Hur ofta använder inte Bibeln maten som sinnebilden för livet i Gud? Den heliiga måltiden som stelnat i ett sakrament handlar om att vara i Gud och låta Kristus vara i oss. Likadant med andningsluften. Att andas in i Kristus och ssäga Namnet på utandningen är kanske den centrala meditationen i mitt liv. Och likaså med varje mänsklig handling, ända från små detaljer till de stora besluten i livet.

När man umgås med spirituellt lagda person kan det bli lite tunt och overkligt. Jag minns en gång jag blev inbjuden att tala inför Teosofiska Förbundet på Gripsholms slott. Luften var så att säga tunn och andlig. Jag talade mycket om direkt erfarenhet av livet i Gud, där vattenpumpar, kylskåp, mjölkseparator och hästar spelade en central roll (eftersom jag levde ett sådant liv just då). Det blev en kollision i andliga dialekter. Man ville höra om en transcendent gudomlighet som inte blandade sig i vår vardag. På avskedsdagen sa någon: Usch nu ska man tillbaks till den grå vardagen! Jag tänkte: det är där Jesus Kristus är och vill leva i dina omständigheter.

Endast en sådan personlig handlingskonkret Kristusnärvaro producerar erfarenhet. Som Baltasar säger saknas denna ibland, vilkt blir ett problem för en viss föreställning om vad tro är: “…the interior truth of what is believed may not yet be manifested to the believer”. (s 151 The Glory of the Lord, part I: Seing the form) Att vara “generellt” troende räcker inte, livet måste komma till en enskild verklighet.

Det är sant att högre insikter tros kan ta lite längre tid att lösa själva i oss. Vi lära sig ett yrke eller ett språk. Det är en troshandling: språket är det, vi engagerar oss i att börja lära sig det: det är tro. Men vi går igenom en lång period där vi måste vandra i tro, uthållighet av tro, att ta tag i något som verkar ständigt gäcka oss, låter som verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra; vi ingalunda genast tas tag i av språket. Men det är dags, kanske med oss ​​knappt inse vad som händer, när det som vi försökt ta tagit tag i oss; språket, handel, har blivit spontant en del av oss. Tro, ihållande tro, har producerat substans. Det är inte längre den allmänna faktum av denna handel, detta språk, men min handel, mitt språk.
Nu kommer vi tillbaka till den fråga vi först frågade. Gud och jag en enhet av nåd: ande förenad med Anden. Hur går detta all- eralization baserad på Skriften uppenbarelse blivit min erfarenhet? Genom denna samma metod. I stället för en tro på detta som ett faktum för mänskligheten genom Kristus, jag tar personligt action inre åtgärder. Tillgänglig? Ja. Önskvärd? Ja. Jag har kommit till den punkt där ingenting kommer att vara mer under- bar och önskvärt, och ingenting mer behövs.